Tankar om träning

Idag har jag varit på tränarkurs i fotboll. Jaha det var ju ointressant. Världen vimlar av fotbollstränare.
Till saken hör att jag är helt novis på fotboll men har halkat in och blivit lagledare i mina döttrars (9 år) fotbollslag. Tränaren tyckte jag peppade så bra på en match och tyckte jag skulle leda laget. Det hoppade jag på smickrad som jag blev.

Efter ett halvår har jag nu gått fotbollsförbundets första kurs Avspark och nästa kurs (idag) ledarskap 1. Förra kursen var skräckinjagande när man kom till det praktiska. Skulle jag som aldrig spelat fotboll göra övningar tillsammans med en massa kunnigt folk. Ja så blev det men det var inte så läskigt. De lyckades visa tesen att det går att träna folk på olika nivåer. Jag kom undan den kursen med blotta förskräckelsen.

Idag var jag  lugnare. Jag visste att det skulle bli praktiska moment men insåg att det skulle gå bra hur jag än spelade. Det gjorde att jag kunde smygtitta litet på de andra. Och insåg att de hade fullt upp med sig själva även om de vet hur man spelar fotboll. Det finns ju ingen som har tid att studera hur dålig jag är. Och hur som helst Who cares. Dessutom kände jag mig inte alls korkad när vi skulle öva på att lägga upp ett träningspass. Alla var nybörjare på det och det märktes att osäkerheten var stor bland alla. Jag kunde blanda mig i diskussionen på en jämlik nivå. Min grupp skulle leda övningen vristskott och jag kan säga att det var inte aktuellt att jag lärde ut momentet. Men även de som kunde göra ett vristskott tyckte det var besvärligt att lära ut, så de kände inte heller sig trygga.

Sensmoral:

Ingen tittar på dig. Alla har nog med sig själva.

Våga prova. Hur det än går blir du starkare efteråt.

Du kan alltid bidra med något. Alla är på kurs, inte bara du.