More haste, less speed

Vaknade och vägde in mej efter fastan som avslutades igår. Vågen visade på 2,3 kg viktminskning så jag antar att balansen inte är återställd i kroppen än, men det skall bli intressant att se på vågen om några dagar.

Gav mej ut på ett långpass idag, kroppen kändes stark och springvillig ända fram till dess jag började springa.

Först trodde jag det berodde på någon förmiddagsstelhet eller att det inte var tillräckligt långt efter frukost, så jag tog det extra lugnt när jag började springa mot Gustavsberg. Det finns riktigt bra cyckel och gångvägar mellan Nacka och Gustavsberg så ibland på långpass tar jag den rutten. Jag springer åt ena hållet sen vänder jag och springer samma väg tillbaka, detta gör att jag har  checkpoints längs vägen där jag ibland vänder om jag vill få ett lite kortare pass.

Redan vid den första kontrollpunkten funderade jag allvarligt på att vända, fast anden var villig o.s.v så jag fortsatte mot den sista vändpunkten och trots att jag var tvungen att gå i varenda uppförsbacke så krävdes det en otrolig ansträngning att ta mej framåt.

Benen var blytunga och löpsteget var som bortblåst till förmån för nåt som närmast kan liknas vid steget från en otroligt trött sömngångare.

Jag hade redan bestämt mej för att korta av passet till ett normallångt pass så vid den andra checkpointen vände jag och började springa tillbaka. Men redan efter 10 meter stannade jag igen och tog mej en allvarligt funderare. Hastigheten var för länge sen reducerad till dagispromenadtakt så där kunde jag inget göra men om jag fortsatte så skulle jag iallafall kunna känna mej stolt över att  ha fullföljt. Alltså skulle passet bli ett rent mentalt träningspass vilket jag verkligen behöver, så jag vände igen och fortasatte in till Gustavsberg där jag har min sista vändpunkt.

Jag försökte så mycket jag kunde att se på omgivningarna och försökte på alla sätt att njuta av en egentligen fantastisk dag.

 

Det hjälpte mej en bit men kraften sinade till sist så mycket att jag bara kunde springa (läs jogga extremt sakta) om det var plan mark eller lutade neråt, den minsta lilla uppförslutning blev en gigantisk Abborbacke men tyvärr utan någon påhejande publik.

Passet tog nästan 20 minuter längre än vad det brukar men tills sist kom jag hem och kände mej totalt dränerad på kraft

Lyckades få i mej en drink bestående av fet mjölk , honung, banan och två ägg. Efter det var jag tvungen att gå och lägga mej en timma och sen försökte jag äta lite sallad men magen var ilite tveksam till  att behöva jobba i det läget .

Nu på kvällen mår jag bra igen och känner mej riktigt stolt över att jag gjort ett riktigt viljepass.

Det kommer att hjälpa mej på kommande pass som börjar kännas tunga.

Jag vill, jag kan, jag orkar, skulle man kunna säga :-)

 

Nästa gång jag fastat skall jag ta det lite lugnare så får vi se hur det utfaller.

Tack för idag och spring försiktigt

MVH/Bengt