Röda tights

För lite drygt ett år sedan stod jag för första gången i mitten och ledde medeljympa på F&S Malmö.

Vägen dit var inte helt enkel. Jag fick göra uttagningen två gånger, för jag var supernervös redan på den. Efter lite coachning fick jag göra om uttagningen och nu blev jag antagen och skulle jag få åka på utbildning. Två utbildningar senare var det dags för diplomeringen. Jag var sjukt nervös och hade nog maxpuls redan innan passet drog igång. Jag klarade det, men jag var långt ifrån färdig. Första fem gångerna var allt annat än behagliga. Efter tio gånger började det kännas ok, men jag hade fortfarande långt kvar till att bli en fullfjädrad ledare.

Idag ett år senare har jag vidareutbildat mig och leder numera även skivstång och skivstång/kondition. Det var ju det som var målet hela tiden, men det kändes tryggare att börja med jympan. Trots att jag tagit jättekliv i min utveckling händer det fortfarande att jag tappar kontakten med gruppen och går in i min bubbla. Det kan vara olika saker som gör det. Ibland är det dagsformen, ibland är det att man glömmer vad nästa rörelse är eller att man tappar takten.

Så var det idag och när det väl börjat trassla sig slutar det inte. Man fortsätter att göra bort sig och vill det sig illa tappar man hela ledarskapet. De passen är små setbacks, för jag har ju kommit långt i jämförelse med när jag började, men det är ändå svårt att inte påverkas av dem. När då någon går mitt i passet är det som att få en syl rakt i hjärtat... Det kan ju vara för mig helt okända saker som gör att någon lämnar ett pass, men för ledaren kan det skapa myror i huvudet.

Tur då att det ändå finns folk som gillar en, frågar när man har nästa pass osv. Man kan helt enkelt inte frälsa alla, så är det bara. Jag vet att jag är en bra ledare! Jag vet också att jag har dagar när jag inte är en bra ledare, utan bara någon som står i mitten med F&S-loggan. Det svåra är att dissa nederlagen och hissa framgångarna.