TriathlonLarssons blogg

- Vi tar det som det kommer...

Just nu känns det lika pirrigt som den där gången jag skulle uppträda inför klassen. Lika ångestladdat som inför första tentan. Lika osäkert som inför körkortsprovet. Lika famlande som inför lumpen.

Jag räknar ned dagarna. Klockan tickar. Tvivlet kommer. Har jag verkligen förberett mig så gott jag kan? Kunde jag inte ha kört något hårdare i söndags för två veckor sedan? Ska jag verkligen springa i mina nya skor? Borde jag inte ha bantat bort ytterligare två kilo? Kommer kroppen hålla?

Jag vet att när jag väl står där på startlinjen kommer jag vara helt lugn. Och jag vet att jag kommer att njuta av de 30 första kilometrarna. Och när jag väl kommer i mål, väntar frugan med Champagne. Och jag kommer att må som en kung. Men just nu är det för långt till dess. Just nu minns jag bara hur jobbigt det var att genomföra mitt förra Marathonlopp. Hur jag huttrade trots att det var stekande hett. Att det gjorde så ont i benen, att jag inte noterat att en tånagel lossnat. Hur jag räknade steg, trots att det var 10.000 meter kvar.

Men vissa saker måste man gå igenom. Efter uppträdandet kände man sig stärkt. Efter tentan insåg man att man ju var rätt vass på matte ändå. Och körkortsprovet var ju enkelt, och lumpen inget man ångrar.

Idag genomförde jag mitt sista lätta träningspass. 8 km i lugnt tempo. Jag har inte ätit några kolhydrater idag, för att tömma kroppen på glykogen. Imorgon börjar kolhydratladdningen.

Tärningen är kastad.