Känner mig lite nere när jag skriver det här inlägget, men det är verkligen så att jobbet tar upp så mycket av min tid och jobbet har gjort mig trött. Jag vet att när jag tränar, om jag bara kommer mig för att göra det, så brukar jobbet i sig kännas bättre och jag får bättre energi. Så jag vill verkligen försöka igen, varpå jag idag, en ledig dag, tog mig ut i spåret och joggade lite lätt. Men gud så jobbigt det var och hjälp så dåligt kroppen svarade på något så basalt som lite jogging...Det får bli promenad istället tills jag börjat få upp lite normalt flås, någon typ av grundkondition....

Jag funderar verkligen på hur jag ska hitta bra rutiner som håller i längden, både vad gäller kost och motion. Tyvärr ställer jag väl till det hela med mitt "allt eller inget tänk" där allt verkligen ska vara 100 % och inget är... ja, faktiskt 0 % . tanken på att bara träna någon dag i veckan känns meningslöst, ska jag träna så vill jag verkligen göra det mer regelbundet än så, och om jag äter något onyttigt så släpper jag allt direkt och slutar finna mening helt i tillvaron...Jag är kanske inte min egen fiende, men jag har dåliga sidor som inte är så kamratliga mot min person. Men jag kan inte göra så mycket åt det som varit, och ingen vet vad som ska komma. En dag i taget är iallafall bättre än ett totalt tvärstopp av allt tänkbart på jorden. Så nu tar jag en dag i taget.

Nu ska jag lista lite positiva saker som ska få mig att tänka positivt:
Idag har jag kört lite veggie lowcarb och det gick bra, jag har inte ätit något onyttigt i allt för stor bemärkelse förutom jordnötter och några bitar 82% mörk choklad.
Jag var som sagt ute i skogen och jag har bestämt mig för att lösa ett sommarkort på gymmet, dessa coronatider till trots. Det kostar lite med två gymkort, men jag behöver ett extra när jag är på besök i småstan helt enkelt.
Min nya magtränare har kommit och om än den är något klumpig och oestetisk så är den faktiskt robust och håller vad den lovar.
Jag ska läsa mina tidningar om träning och låta mig inspireras istället för att provoceras och finna avund inför alla andras smala kroppar.

Nu får det räcka med positivitet, livet är ingen dans på rosor och även om det var det så skulle vi alla bli stuckna. Var och en av alldeles särskilda små taggar, sådana som aldrig riktigt släpper taget. Men om de nu väl lättar, så visst smärtar de små såren lika fullt och fast.