Jag var på julbord i Fredags, vegetariskt. Passar ju bra nu då jag gett upp det där igen. Men hursomhelst, det var gott och det positiva var att jag inte åt något sött alls till efterrätt, jag drack också bara vatten, så den biten känns ok. Men jag har mått ganska piss psykiskt hela helgen då insulinnivåerna pendlat och jag har mer eller mindre vräkt i mig bröd och pasta vid ett tillfälle. Det hände igår natt och det finns inga ursäkter. Så idag bestämde jag mig för att träna lite blandat, det skadade fingret till trots. Det gick rätt bra, men jag känner mig ändå deprimerad. Och nu så här efteråt, var det värt att träna med hantlarna 10 minuter när jag har så här ont? Jag vet inte, men jag ville straffa mig själv för pastan antar jag. Jag mår så dåligt över min kropp, det är riktigt, riktigt jobbigt. Det är svårt att vara ute bland folk just nu känner jag, och visst känns det även då jag är på gymmet med. Det är aldrig roligt att vara den tjocka på gymmet som alla andra kan må bra runt och pusta ut att dom iallafall inte är som. Livet som överviktig är ett straff.
Om jag ska ta med mig något positivt så har jag inte ätit något fika alls nu på väldigt länge och jag vill inte göra något undantag i jul. Jag åt visserligen persika idag, det var dumt gjort, men den mentala ursäkten var att det är lucia idag. Vilken hora lucia är.

Nu till veckan kommer inget julbord iallafall så cirklarna borde inte brytas. Jag vill träna hårt, men jag är låg och det är svårt att orka då, det blir mest straff-träning av rent hat, då är det inte ens roligt, men det kunde vara mycket värre.

Rakel tyckte att jag hade blivit lite smalare, men Johan tror all övervikt beror på medicinerna. Han lär ha rätt. Det slår mig att allt är förgäves. Att jag aldrig mer kommer kunna se en smal kvinna i spegeln igen. Att livet snart är slut, att kroppen inte orkar bära alla denna fetma. Blodtrycket är högt, själen är låg.
Mamma tycker jag ska be om en operation, men om det är medicinerna tror jag inte det spelar någon roll faktiskt. Jag vill så gärna tro på keton, det är min enda rimliga chans, jag vill tro det, men fettet alltså,- jag mår illa, speciellt då grädden helst ska bort och osten likaså. Om jag ska utvärdera med handen på hjärtat så är keto och träning lite slött, det är inte så man spurtar direkt, inte än iallafall, men jag vet också hur det känns då det funkar och ketosen kickar in ordentligt.

Jag gav upp det vegetariska av samma anledning som alltid,- tröttheten. Samvetet är kvar och jag hatar att jag äter kött, men å andra sidan hatar jag mig själv för det mesta just nu.
Men det ska väl bli bättre även för en fet jävel som mig.